En Kullervo utöver det sedvanliga

Mats Liljeroos, Hufvudstadsbladet, 25.10.2010


KLASSISKT

Sibelius/Kullervo

KörEsbo. Tapiola Sinfonietta och Polyteknikkojen Kuoro i Tapiolasalen 22.10.

Dirigent Hannu Lintu. Solister: Johanna Rusanen-Kartano, sopran, Jorma Hynninen, baryton. Körinstudering Juha Kuivanen.


De som var närvarande den 28 april 1892, när den 26-årige Jean Sibelius dirigentdebuterade med sin pinfärska Kullervo symfoni, glömde det aldrig.

Somliga – däribland många av musikerna och körsångarna – begrepp inte ett skvatt, medan andra omedelbart insåg att de hade bevittnat en avgörande vändpunkt i finländsk musikhistoria. Efter detta skulle ingenting mera vara sig likt.


Framförandet blev i det stora hela dock en framgång och desto mer besynnerligt var Sibelius beslut att rätt snart förbjuda ytterligare framföranden. Det har spekulerats åtskilligt i vad som låg bakom, men Sibelius uttalade sig aldrig i frågan. Kanske hade han inte själv helt klart för sig vad som hänt.


Det främsta exemplet på Sibelius vilda och yviga ungdomsstil låg alltså ospelat i över sex decennier, men har därefter snabbt erövrat sin position som ett mindre mästerverk i sin egen ratt svårbestämda genre – stycket är en säregen korsning mellan symfoni, tondikt och kantat – och kan i sitt vildvuxna formspråk liknas vid en oslipad diamant.


När Hannu Lintu nu dirigerade det mastiga dramat vid KörEsbo kunde man glädja sig åt att stråknumerären var av ungefär samma storlek som vid uruppförandet. Den vadmalstjocka klangbild – den unge Sibelius orkestrerade originellt snarare än sofistikerat – man ofta stöter på i sammanhanget var som bortblåst och balansen mellan stråkarna och blåsarna i det närmaste perfekt.


Lintus Kullervoläsning var superdramatisk med extravaganta men alltid välmotiverade effekter och ställvis suggestivt långsamma tempoval, samtidigt som även den lyriska sidan tilläts blomma ut i full prakt.


Sinfoniettamusikerna var bra med på noterna och ingen annan finländsk manskör – eventuellt ingen manskör över huvud taget – gör det försåtligt simpla partiet intelligentare och med mer hårresande emotionell urkraft än PK.


Då dessutom alla tiders Kullervo, Jorma Hynninen, inte tycks veta vad ålder innebär och Johanna Rusanen-Kartano var superb som hans olyckliggjorda syster växte framförande ut till något utöver det sedvanliga.


Ett stort minustecken dras däremot för det kryptiska programbladet, som inte erbjöd någon som helst väsentlig information. De fem satsernas titlar var inte utmärkta, texten saknades och om själva verket fanns sex kuriösa rader, uppenbarligen författade av någon lustigkurre i körleden.



Vapaa käännös itse konserttia koskevasta osuudesta:


Hannu Linnun johtaessa tätä jykevää draamaa oli ilahduttavaa, että orkesterivahvuus oli samaa luokkaa kuin kantaesityksessä (1892). Paksunpaksu sointikuva, johon näissä yhteyksissä usein törmää – nuori Sibelius orkestroi omaperäisesti pikemmin kuin sofistikoidusti – loisti poissaolollaan, ja jousien ja puhaltajien balanssi oli täydellisyyttä hipovaa.


Linnun Kullervo-luenta oli superdramaattista liioitelluin, mutta aina hyvin perustelluin efektein, ja ajoittain suggestiivisin hitain tempovalinnoin, samalla kun myös lyyrisen puolen annettiin päästä täyteen kukoistukseensa.


Sinfonietan muusikot olivat hyvin hengessä mukana, ja mikään muu suomalainen mieskuoro – tai ehkä ylipäätään mikään muu mieskuoro – ei pysty esittämään kavalan yksinkertaista osuuttaan älykkäämmin ja hiuksianostattavan tunteellisen alkuvoimaisemmin kuin PK.


Kun lisäksi kaikkien aikojen Kullervoa, Jorma Hynnistä, ei mitä ilmeisimmin ikä painanut ja Johanna Rusanen-Kartono oli loistava hänen epäonnekkaana siskonaan, kasvoi esitys tavanomaista ylevämpiin mittoihin.


Suuri miinus tulee kryptisestä ohjelmalehdestä, josta ei ilmennyt mitään oleellista tietoa. Viiden eri osan nimiä ei mainittu, teksti puuttui ja itse teoksesta kertoi kuusi merkillistä riviä, ilmeisesti peräisin jonkun kuororivissä seisseen vitsiniekan kynästä. [Kommentti: PK:lla ei ollut mitään tekemistä käsiohjelman kanssa.]